GlobalVoices på Lär dig mer »

Libanon: Minnet av massakern i Sabra och Chatila 29 år senare

Den 16:e september 2011 inföll 29:e årsdagen för det mest svåruthärdliga ögonblicket i den sex decennier långa arabisraeliska konflikten – massakern i Sabra och Chatila.

På denna dag 1982 gick milissoldater från de Israel-stödda libanesiska falangisterna (arabiska: al-Kataeb) in i de palestinska flyktinglägren Sabra och Chatila, i västra Beirut, och slaktade efter behag. Det togs ingen hänsyn till varken ålder eller kön, då de gamla, kvinnor, barn och t.o.m. bebisar blev lätta byten.

Med tillstånd av Mondoweiss

Dödssiffran har aldrig bekräftats, från 800 till 3500, vilket vittnar om den förstörelse som falangisterna åstadkommit, att många kroppar aldrig hittats.

Massakern inträffade under IDF:s (“Israeli Defense Forces”, israeliska försvaret) uppsikt, som vid tidpunkten tagit kontroll över västra Beirut, bevakade ingångarna till lägren, och tände lysraketer på natten för att ge klar sikt åt deras libanesiska allierade.

En israelisk utredning, Kahan-kommissionen, fann dåvarande försvarsminister Ariel Sharon personligen ansvarig och rekommenderade att han skulle avgå från israeliska regeringen.

Bloggosfären myllrade med hyllningar till massakerns offer.

DesertPeace la ut en hyllningsvideo:

Den politiska bloggen Pulse återgav den fruktansvärda tragedin:

At six on Thursday evening. In the first penetration, three hundred and twenty men were brought on thirty trucks. Four gangs invading from four approaches. These were the most blood-addicted, rape-happy, battle-addled of militiamen, men long ago surfeited on outrage, men who required ever more extreme atrocities to stir their glutted senses. Ever wilder, ever sharper.

Israel lit the sky for them. White phosphorus flares trailing and dancing. Fire above like a terrible sun in the ceiling, a sun switched on in anger, while the children are sleeping…

Carelessly, they shot small children too, and their annoying mothers. Plus things that shrieked and things that ran. House to house, to the inner room, to the furthest wall. Hot work. Soon they shot with greater care, enjoying the sport, slashing and chopping and stabbing too. They swigged whisky and araq, snorted cocaine from flesh and knife blades.Throughout Thursday night bulldozers levelled the buildings closest to the camp entrance. A machine was sent in to dig trenches. Wailing and shooting whirled around the streets. People shut themselves in, waiting. They whispered amongst themselves, guessing the direction of the slaughter, or making excuses for the noise. Some still didn’t know the extent of it, or didn’t believe. Tomorrow would make believers of them.

They huddled in the darkest dark. Outside the night sun shone; inside not even a candle. Dark as dark as ignorance. The dawn brought smoke and a smell of blood.

On Friday the massacre intensified. Reached its fiercest height in the area surrounding the Gaza Hospital. Finally waned to a dribbling halt around 8am on Saturday morning. A long debauch. More than 36 hours of it.

Klockan sex på torsdagskvällen. I den första inträngningen förde trettio truckar med sig trehundratjugo män. Fyra gäng som invaderade från fyra riktningar. Dessa var de mest blodtörstiga, våldtäktsglada och krigsförvrängda milissoldater; män som för länge sedan förätit sig på våldsgärningar, män som krävde än mer extrema grymheter för att kunna sporra sina övermättade sinnen. Än vildare, än skarpare.

Israel tände himlen åt dem. Flammor av vit fosfor visade spåret där de dansade. Eld ovan som en fruktansvärd sol i taket, en sol som tillkommit av ilska, medan barnen sover…

Utan hänsyn sköt de också de små barnen och deras besvärliga mödrar. Plus saker som skrek och saker som sprang. Hus till hus, till det innersta rummet, till den yttersta väggen. Hett arbete. Snart sköt de med större omsorg, de njöt av sporten, högg och hackade och genomborrade också. De klunkade i sig whisky och arrak, sniffade kokain från kroppskött och knivblad. Genom hela torsdagen jämnade bulldozrarna med marken de byggnader närmast lägeringången. En maskin skickades in för att gräva gravdiken. Gråt and skottsalvor susade runt gatorna. Människor stängde in sig själva, väntandes. De viskade sinsemellan, gissade i vilken riktning slakten tog plats, eller kom på ursäkter för dess oljud. Alla hade ännu inte kommit underfund med hur omfattande den var, eller kunde inte tro det som hände. Morgondagen skulle få dem att tro på det.

De satt tätt tryckta intill varandra i det mörkaste mörker. Utanför sken nattsolen; innanför inte ens ett ljus. Mörker lika mörkt som ovetskap. Gryning bar med sig rök och lukten av blod.

På fredagen intensifierades massakern. Höjden av våldsamhet nåddes i området kring Gazasjukhuset. Det avtog slutligen till ett stillestånd runt 8.00 på söndagsmorgonen. En lång utsvävning. Mer än 36 timmar att utstå.

Christof Lehmann ger sin hyllning hos Sabbah Report:

Twenty nine years have past, my goodness. I'll never forget you wonderful people. Neither will I forget the extremes of inhumanity and human compassion, the ugliness and beauty, the laughter and grins while murdering with a disregard for humanity and life impossible to comprehend, and the tears and cries of deepest despair and suffering no human being, not even an animal should experience.The days of terror I had to share with you were also the greatest lesson on human greatness, and the deepest beauty of the collective Palestinian Spirit, I ever had to endure.

Confused ? So am I.

Even after 29 years I still can't comprehend the full impact the experience has had on me, nor on you. At least I had the privilege to leave after it was possible to get out of the ruins of Sabra and Shatila. You could not. It makes me sad, really. So sad that I never returned to face the demons in my memory and my bad conscience over leaving you behind. There is so much I don't know because I left you behind, beaten, bloody in body mind and soul. Broken glass that shines like a diamond in the sun, crying out to the world, “let us live in peace”. The only thing I know with absolute certainty is this:

Neither you, nor me, nor anyone should ever experience the inhumanity of pure unleashed evil, and until my last breath I will do what I can to prevent anything like Sabra and Shatila from ever happening again.

As you see, I am utter failure.

Tjugonio år har gått, herregud. Jag glömmer aldrig er underbara människor. Inte heller kommer jag glömma den yttersta omänskligheten och det yttersta medlidandet, det fula och det vackra, skratten och grinen medan mördandet pågick med en likgiltighet inför människor och liv omöjlig att begripa, och tårarna och skriken som ljöd av djupaste förtvivlan och lidande som ingen människa, inte ens ett djur, bör få uppleva. Skräckens dagar som jag var tvungen att dela med mig av var också den viktigaste lektionen i mänsklig storhet, och den kollektiva palestinska andans djupaste skönhet, jag någonsin fått utstå.

Konfunderad? Jag också.

Inte ens efter 29 år kan jag komma underfund med den fulla inverkan som denna erfarenhet haft på mig, inte heller som den haft på dig. Jag hade åtminstone privilegiet att kunna åka därifrån efter att det var möjligt att ta sig ut ur Sabras och Shatilas ruiner. Det kunde inte du. Det gör mig verkligen ledsen. Så ledsen att jag aldrig återvänt för att möta mitt minnes demoner och mitt dåliga samvete över att ha lämnat dig bakom. Det finns så mycket jag inte vet därför att jag lämnade dig bakom, slagen, blodig i kropp, sinne och själ. Krossat glas som lyser som en diamant i solen, ropar till världen: “Låt oss leva i fred”. Det enda jag vet med absolut säkerhet är detta:

Varken du, jag, eller någon annan bör nånsin få uppleva omänskligheten i ren lössläppt ondska, och till mitt sista andetag kommer jag göra allt som står i min makt för att förhindra att något liknande Sabra och Shatila någonsin inträffar igen.

Som du ser är jag ett fullständigt fiasko.

David Samel uppmärksammade andra brott som Israel begick under dess invasion av Libanon 1982 i en kommentar på Mondoweiss:

As terrible as these atrocities were, they were only icing on the cake of Israel’s June 1982 invasion of Lebanon, based upon a false pretext, that took the lives of about 15,000 to 20,000 Lebanese and Palestinians. “Liberal” Israelis actually point to Sabra and Shatila to demonstrate how progressive their country is. After all, hundreds of thousands of Israelis demonstrated against the massacres, and the Kahan Commission held bigwigs Sharon and Eitan indirectly responsible. The movie “Waltz With Bashir” showed Israeli veterans sensitively coping with their memories and their guilt. But the whole summer of 1982 was filled with savagery that exceeds the more recent 2006 Lebanon and 2008-9 Gaza bombings/invasions combined. It’s a crime that Begin and Sharon died (in Sharon’s case, virtually) without ever having to answer for this high-water mark of mass murder and state terrorism.

Hur frukstansvärda dessa grymheter än kan te sig är de bara grädden på moset av Israels invasion av Libanon i juni 1982, baserad på en falsk förevändning, som tog livet av runt 15000 till 20000 libaneser och palestinier. “Liberala” israeler framhåller faktiskt Sabra och Shatila för att demonstrera hur progressivt deras land är. Trots allt så protesterade hundratusentals israeler mot massakrerna, och Kahan-kommissionen höll storpamparna Sharon och Eitan indirekt ansvariga. Filmen Vals med Bashir visade israeliska krigsveteraner som känslomässigt försöker hantera sina minnen och sin skuld. Men hela sommaren 1982 var fylld med en råhet som vida överskrider de senare 2006:s invasion av Libanon och 2008-9 års bombning av Gaza. Det är ett brott att Begin och Sharon dog (praktiskt taget i Sharons fall) utan att någonsin behöva stå till svars för denna kulmen på massmord och statsterrorism.

Marcy Newman på Body on the Line anser det meningslöst att markera årsdagen i almanackan sålänge de palestinska flyktingarnas belägenhet förblir förbisedd:

Vad jag finner särskilt oroande med allt detta är hur alla kommer ihåg årsdagen av massakern i Sabra och Shatila, men ingen verkar minnas förstörelsen av Nahr el-Bareds flyktingläger. Det är ganska behändigt att Mitchell och hans libanesiska anhängare diskuterade palestinska flyktingar, men avslöjade naturligtvis ingen påtaglig information om deras rätt att återvända. För palestinierna från Nahr el-Bared är denna rätt att återvända nu tvåfaldig: först till deras läger och sedan till Palestina. Om bara det första steget kunde elimineras så att de kunde återvända omedelbart.

Därför känner jag att jag är emot årsdagar. På årsdagar borde man reflektera över personen / människorna / händelsen. De borde få en att agera på ett sätt som hedrar det minnet. Det enda riktiga sättet att hedra minnet av 1982:s massaker eller 2007:s ödeläggelse av Nahr el-Bared på är att kämpa för de palestinska flyktingarnas rätt att återvända. Men ingen talar om det, och inte heller talar de om att återuppbygga Nahr el-Bared.

Twitter-hyllningar flödade också in:

@motantawi: A tragedy is a tragedy. Commemorating 9-11 doesn't outdo or erase the memory of the tragedy of Sabra and Chatila so why the comparison?

Att hedra minnet av 9-11 varken överglänser eller utraderar minnet av Sabras och Shatilas tragedi, så varför jämföra?

@rida_faisal: So why is it that the victims of Sabra and Chatila don't get a massive memorial ceremony? News coverage? Oh right, it's not American blood.

Varför är det så att offren i Sabra och Chatila inte får en kolossal minnesceremoni? Nyhetsutrymme? Just det, det är inte amerikanskt blod.

@HamzehLattouf: #Sabra and Chatila are ugly crimes, the uglier crime was committed by the “civilized world” for letting the murderers get away with it

Sabra och Chatila är hemska brott, det hemskaste brottet begicks av den “civiliserade världen” som lät mördarna komma undan.

@fadiseikaly: and here are my 140 characters dedicated to the victims of Sabra And Chatila in 1982. I hope in his coma, Sharon sees their faces every day.

Och här är mina 140 tecken tillägnade offren som dog 1982 i Sabra och Chatila. Jag hoppas att Sharon ser deras ansikten varje dag i sin koma.

@omerrcelik: Today is the 29th anniversary of Sabra and Chatila massacre. The day of one of the most brutal attacks in history, carried out by Israel

Idag är det den 29:e årsdagen för massakern i Sabra och Chatila. Dagen då en av historiens mest brutala attacker utfördes av Israel.

@IamDiijah: The world will not observe a minute of silence for the 3,500 innocent Palestinian victims of Sabra and Chatila

Världen kommer inte att uppmärksamma en tyst minut för Sabras och Chatilas 3500 oskyldiga palestinska offer.

@KShihabi: #Sabra and Chatila massacre 16-19/9/1982… No one has paid the price yet #Palestine #FreePalestine

Massakern i Sabra och Chatila 16-19/9/1982… Ingen har betalat priset än.

@hamna: Tomorrow, Sept 16-17th 1982 marks the Sabra and Chatila massacre. But of course, no one will remember as much as 9/11 was remembered.

Imorgon, den 16-17 september 1982 markerar massakern i Sabra och Chatila. Men givetvis kommer ingen minnas den så mycket som de minns 9/11.

Medan minnet av Sabra och Chatila är utbrett i social media, förblev den libanesiska bloggosfären till större del tyst om massakern.

Som med hela det libanesiska inbördeskriget anammar många libaneser ett slags försummande tystnad, vilket framgår av att bloggosfären mer eller mindre fullständigt undviker årsdagen för Sabra och Chatila.

För många libaneser förblir inbördeskriget och dess hemskheter ett mörkt minne som man aldrig nämner, ett föträngande av såren.

Istället går livet vidare som vanligt, utan vidare tanke på brotten mot mänskligheten som en gång utfördes på libanesisk mark.

På så sätt har ingen libanesisk förövare av massakern i Sabra och Chatila, eller någon annan massaker under det libanesiska inbördeskriget, någonsin ställts inför rätta.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam..
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller är stötande eller innehåller hets eller personattacker kommer inte att publiceras.


Världsregioner

Länder

Språk