En 16-årig förstaårsstudent, som studerade beteendevetenskap på University of the Philippines Manila, begick självmord på morgonen fredagen den 8 mars. Hon hittades död i sitt familjehem i Tondo, Manila, två dagar efter att skoladministrationen förbjudit henne från att delta i lektionerna på grund av att hennes studieavgifter inte betalts.

Studenten är den äldsta av fem syskon. Hennes pappa är taxichaufför på deltid och hennes mamma hemmafru. Universitetets administration hade tilldelat henne kategorin D i enlighet med programmet Socialized Tuition and Financial Assistance Program (STFAP) [en], som är avsett att hjälpa studenter finansiellt.

UP Manila tillämpar en strikt avgiftspolicy [en], enligt vilken de studenter som inte kan betala sina studieavgifter i tid tvingas lämna universitetet.

Utbildning är en rättighet | Foto från Pixel Offensive

Sociala nätverk och personliga bloggar fylldes av sorg och sympati efter studentens förtida död. Många uttryckte även ilska [en] över de dyra studieavgifter och den starka kommersialiseringen av det filippinska utbildningssystemet som drivit studenten till hennes död. Nedan följer några av reaktioner på Twitter:

@adrianayalin: Sad, sad, sad news about UP Manila student allegedly committing suicide because of unpaid tuition.

Sorgliga, sorgliga, sorgliga nyheter om UP Malina-studenten som sägs ha begått självmord på grund av obetalda skolavgifter.

@teddycasino: Those cold hearted bureaucrats in UP Manila should resign in guilt & shame.

De kallhjärtade byråkraterna på UP Manila borde avgå av skuld och skam.

@jcmaningat: The suicide of the UP Manila student is big slap on the face of @PresidentNoy who claims that life is easier under his reign #justice #fb

UP Malina-studentens självmord är ett hårt slag i ansiktet på @PresidentNoy som påstår att livet är lättare under hans styre #justice #fb

Cleve Kevin Robert Arguelles, representant för 50.000 studenter i universitetsstyrelsen, uppdaterade sin status på Facebook [en]:

The case of Kristel Tejada was not a suicide. There was no choice – either you pay or you stop pursuing your dreams. She was killed by the system- a system that refuse to recognize that education is a right, that life is measured in your capacity to pay. A sad and outrageous day for us Iskolars ng Bayan (scholars of the people). 🙁

I fallet Kristel Tejada var det inte fråga om självmord. Det fanns inget val – antingen betalar du eller så slutar du följa dina drömmar. Hon dödades av systemet – ett system som vägrar erkänna att utbildning är en rättighet, livet värderas i din förmåga att betala. En sorglig och upprörande dag för oss Iskolars ng Bayan (folkets forskare). 🙁

I sin blogg [en] hoppas den före detta UP Manila-studenten Alyanna Morales att det som inträffat kommer att leda till omfattande förändringar inom universitetets policy:

I believe that we are an education system that prides itself on honor and excellence. But if we deny someone her rights because of money, are we not worse than the system we claim to fight and abhor? Where is the honor or the excellence in that, my beloved UP?

Jag tror att vi har ett utbildningssystem som är stolt över sin heder och sitt höga anseende. Men om vi nekar någon hennes rättigheter på grund av pengar, är vi då inte värre än det system vi hävdar oss bekämpa och ta avstånd ifrån? Det förtjänar väl varken heder eller högt anseende, mitt kära UP?

Ljus tänds vid UP Manila | Foto av Carl Marc Ramota

Jefrey Tupas [en] jämför UP MInla-studentens självmord med den 12-åriga flickans död i Davao City för fem år sedan:

Those who come from grassroots families, those who are living below poverty line, are directly hit by the policy of the government on education commercialization. The yellow government–the Aquino government–is pursuing the same formula being forced on us by the previous governments.

De som kommer ifrån gräsrotsfamiljer, de som lever under fattigdomsgränsen, drabbas på ett direkt sätt av regeringens kommersialiseringspolicy vad gäller utbildning. Den gula regeringen – Aquino-regeringen – följer samma formel som tvingats på oss av tidigare regeringar.

Dean Lozarie vänder sig till [en] de som söker avpolitisera frågan genom att insistera på att dödsfallet var enbart personligt och inte politiskt.

But it certainly was, if by political we mean that it aptly describes the state of things on a wider scale and reflects the narrative of society at large. We can argue about facts, and we can argue about what was really going through her mind in her final moments. But on this we can certainly agree: barely one year into her stay at the nation's premiere university, long-standing university and government policies prevented her from continuing her studies. Repeated and reasonable pleas from her and her family to reassign her to a lower bracket in UP's financial assistance program and to consider her financial situation were rejected. This deeply affected her emotionally. These facets of society, of the contemporary history of our nation, are manifest in the biography of the UP freshman from Tondo who just wanted to go to school.

Men visst var det det, om vi med politiskt menar att det på ett träffande sätt skildrar det nuvarande läget i ett större sammanhang och reflekterar vårt samhälles situation i sin helhet. Vi kan diskutera fakta, och vi kan diskutera vad hon verkligen tänkte under sitt sista ögonblick i livet. Men en sak kan vi vara ense om: efter knappt ett år vid nationens främsta universitet hindrade mångårig universitets- och regeringspolitik henne från att fortsätta sina studier. Studentens och hennes familjs upprepade och rimliga vädjan, om att universitetets program för hjälp med studieavgifter skulle omkategorisera henne och omvärdera hennes ekonomiska situation, avvisades. Detta påverkade henne starkt känslomässig. Dessa sidor hos samhället, vår nations samtidshistoria, är tydliga i biografin över förstaårsstudenten ifrån Tondo som inte ville mer än att få gå i skolan.

Inga pengar, ingen intagning | Bild från Pixel Offensive

En före detta studentrepresentant på UP, Krissy Conti, [en] menar att STFAP i själva verket är en dimridå, som döljer höjningar av skolavgifter och bildar en obehaglig bakgrund till självmordet.

The final tuition collection from all enrolees is right there, tallied in the government accounting. No one has dared deny that income from student fees has grown through the years. In fact it has become a reliable and liquid money source that more or less half of maintenance expenses are programmatically taken from the tuition fund

Den slutliga insamlingen av studieavgifter ifrån samtliga inskrivna studenter finns där, angiven i regeringens bokföring. Ingen har vågat förneka att inkomsten från skolavgifter har växt under åren. Faktum är att det har blivit en regelbunden och likvid inkomstkälla, där ungefär hälten av utgifterna för underhåll rutinmässigt tas ifrån studieavgiftsfonden

Priscilla Pamintuan säger att självmordet tydligt demonstrerar det orättvisa utbildningssystem som för närvarande råder i landet.

Ano mang paghuhugas-kamay ang gawin sa publiko ng Commission on Higher Education – na kesyo may sariling kapasyahan ang bawat state university na magtakda ng mga polisiya kaugnay ng matrikula – hindi maitatanggi na may pananagutan sila sa sinapit ng estudyanteng ito.

Hur mycket kommissionen om högre utbildning än offentligen tvår sina händer – eftersom varje statligt universitet har självbestämmanderätt vad gäller studieavgiftspolicy – kan den inte förneka att den är ansvarig för vad som händer dess studenter. Beror det inte på att CHED och Benigno Aquino III:s administration länge kämpat för årliga nedskärningar i de statliga universitetens budget med syfte att göra dem “ekonomiskt oberoende”?

I en Facebook-anteckning [en] söker Lisa Ito mana till handling i åminne av den döda studenten:

Some have implored: suicide is not the solution, don’t give up, there is hope. I agree. The solution is to fight for one’s rights, and to see the struggle through to the end. I will never say that she failed in valor, because—whatever the reason for arriving at the point she did—her sacrifice and her family’s loss has compelled us all to finally confront the painful truth: that there is no other recourse but to act on the situation now.

En del har vädjat: självmord är inte lösningen, ge inte upp upp, det finns hopp. Jag håller med. Lösningen är att kämpa för sina rättigheter, och kämpa till dess lösningen nåtts. Jag kommer aldrig att säga att hon saknade mod, eftesom — vad som än var orsaken till att hon fattade det beslut hon gjorde — hennes offer och hennes familjs förlust har tvingat oss alla att slutligen se den smärtsamma sanningen i vitögat: att vi inte har något annat val än att ta itu med situationen nu.