Gatuprotesterna i Rumänien har pågått i över en vecka nu. Folk kräver att de politiska valen tidigareläggs, och samtalen i rumänska nätforum – om vilka demonstranterna är, vad de vill och vad resultatet av protesterna kommer att bli – fortsätter. Människorna på gatan har ännu inte någon ledare, men trots det en kraftfull röst – och det verkar som om förändringar har börjat ske.

Måndagen den 23 januari 2012 avskedade premiärminister Emil Boc [en] utrikesministern Teodor Baconschi [en] – en vecka efter att den senare publicerat ett inlägg på sin personliga blogg [ru]:

En sak håller på att bli allt tydligare för rumäner med sunt förnuft. En kamp på liv och död har börjat mellan krafterna från det förflutna och projektet för ett nytt Rumänien. Oppositionen har slutligen tagit hela den arsenal vi ärvt av kommunisterna i bruk: beväpnade skurkar, felaktig information, hatpropaganda. […] Detta år kommer att bli avgörande för Rumänien. Valet är enkelt: reform, ansvar och säkerhet – eller tillbakabildning, populism och elitstyre. Men valet kommer att göras av det uppriktiga Rumänien, det hårt arbetande Rumänien, det framåtblickande Rumänien, och inte av det våldsamma och odugliga avskum som står på rad, i stil med det förflutnas gruvarbetare, bakom arvtagarna till den tidigare kommunismen [Securitate] [en].

Journalisten Bogdan Ciuclaru skriver [ru] om det medborgaransvar, som rumänerna – trötta på att deras röster bara räknas under valkampanjer – nu har börjat utöva:

Jag är också besviken på Traian Basescu och jag är inte beredd att låta paret [Victor Ponta [en] och Crin Antonescu [en], de två främsta oppositionsledarna från USL/Social Liberal Union [en] ] göra detsamma. Traian Basescu var den siste representanten ur National Salvation Front-generationen [det första parti som bildades efter revolutionen 1989 som jag litade på och till och med tyckte om. År 2004 var han ett fenomen , en skicklig politisk figur, ett alternativ till ett gäng, en sorts chilipeppar… Jag tror inte att han lurade mig – det var snarare så att han gjorde mig besviken, eftersom han själv blev just det han verkade vilja fördöma eller åtgärda. Efter att ha provat på Traian Basescu, tror jag att de förnuftiga valmöjligheterna har tagit slut och den enda person jag kan lita på nu är mig själv – jag, medborgaren… Jag får inte vara en besvikelse hemma, i bilen eller på gatan. Jag får inte göra banken besviken heller, om jag tänker rätt på saken. För medborgare är besvikelse-regeln striktare. Om du vill trivas med dig själv fortsätter du att spela efter den regeln för att undvika att göra föräldrar, familj, kollegor, chefer och så vidare besvikna.

[…] Politik tycks vara det behändigaste sättet att utöva besvikelsens konst tusen gånger mer intensivt. När man upplever en sådan besvikelse finns det få alternativa lösningar: politisk röstning eller protest. Traian Basescus utveckling och utvecklingen hos andra politiska figurer han föreslagit eller stöttat får mig att tvivla på den första lösningen och titta närmare på den andra. För mig är det inte tillräckligt att få min röst hörd en gång vart fjärde år. Det är anledningen till att jag gick med i protesterna ute på gatorna… Om jag inte gjorde något, skulle jag känna mig som en besvikelse.

Jag tycker att det är bra att människor protesterar och höjer rösten för att uttrycka sitt missnöje. Det är i stort sett det enda sättet att få myndigheterna att ta oss på allvar. Det är ingen mening med att vara trådlös och ha centralvärme och bussar om vi samtidigt känner ständig frustration över att de vi valt till att leda oss inte lyssnar…

Demonstranter samlas i Bukarest för att protestera mot åtstramningsåtgärder. Foto av GEORGECALIN, copyright © Demotix (12/01/19).

Det rumänska samhället har varit rätt så passivt under de senaste 22 åren, och journalisten Vasile Ernu föreslår att man ska visa enhet genom att göra de pågående protesterna vita [ru]:

Det blir svårare och svårare att få ut människor på gatorna. Vi kan kanske samla 2.000 eller 5.000 eller kanske till och med 15.000, men det är väldigt svårt. Varför? Av olika anledningar. Vi har glömt hur man protesterar, vi har fragmenterats, vi har glömt hur det är att vara enade och modiga, vi har glömt att bortom egenintresset finns ett gemensamt intresse, det som ger mening åt ett samhälle. Vi har vant oss vid att förnedras och vi har glömt att vi också kan vara en kraft som makthavarna borde frukta.

Det finns fortfarande någonting vi kan göra… Hur skulle det vara om vi började bära vita band eller vita halsdukar? Vi skulle kunna fästa dem på jackslagen eller på bröstet, bära dem runt halsen eller handleden. Alla vita. Vi skulle kunna hänga dem utanför våra fönster och bilar. Först skulle vi vara 5.000, efter det 15.000, efter det 100.000 och efter det en miljon. Vi skulle bli fler och fler… Alla kan inte gå ut på gatorna och protestera, men detta är något om alla kan göra som känner sig upprörda och missnöjda med de som sitter vid makten. Till en början kommer vi att vara blyga och rädda, men när du och jag träffas kommer vi att känna igen varandra. Till en början kommer vi bara att vara några få, men fler och fler kommer att ena sig med oss och bli modigare. Gradvis, från mig till dig, från granne till granne, från en demonstrant till en  gendarm, kommer fler och fler människor att börja bära vita band. Minsta möjliga ansträngning utan våld. […]

En del av de rumänska demonstranternas slagord är riktade mot hela den politiska klassen. Så vem kommer väljarna att rösta på i de kommande politiska valen vid årsslutet? Catalin Tolontan föreställer sig livet efter protesterna [ru]:

Jag sätter inte min tilltro till någon av de politiska rörelserna i förskott. Vad jag anser är att vi inte har råd att nå den punkt då vi känner att vi inte kan lyssna på idéer bara för att de som uttrycker dem inte är felfria.

Ingen av oss lever perfekta liv, men vi förväntar oss att de som leder oss ska leva utomordentliga liv. I dessa fall är det vi, inte de, som är hycklarna. Alla människor på University Square – kvinnor och män, som jag verkligen beundrar, uttrycker sina åsikter där – har sina svagheter.

[…]

Jag har mina egna tvivel som journalist och tidigare meningskiljaktligheter med Crin Antonescu [en oppositionsledare och framtida presidentkandidat], även om jag tyckte om det faktum att han i den rådande situationen vågade säga, upprepade gånger, att politiska partimedlemmar inte är underlägsna de som demonstrerat på gatorna över hela Rumänien. Partimedlemmar strider dagligen på sina virtuella torg. Vad ska vi säga åt dem? Gå er väg, vi är ofelbara! Visst, vi kan fortsätta att avsky olikheterna och längta efter en räddare i nöden. Vi spanar mot fjärran. I nuläget hör vitt enbart till snön, den enda lösningen för de vid makten; en homogen, kall snö där vi förlorar oss själva; ren, oförstörd och isolerad.

Slutligen kommenterar [ru] journalisten Radu Tudor, Crin Antonescus uttalande att USL-ministrarnas avgång från det rumänska parlamentet är nära förestående:

Personligen har jag bett om detta i ett och ett halvt år. Efter den rumänska demokratins mörka natt, den 15 september 2010, då Anastase Roberta Alma [president i det rumänska parlamentets deputeradekammare] fuskade vid omröstningen om lagförslaget om pensioner i samarbete med 80 ministrar från den regerande koalitionen, tycks oppositionen äntligen ha förstått att den inte längre kan verka sida vid sida med den rådande regimens tjuvar. […]

Jag är mycket angelägen om och nyfiken på huruvida oppositionen kommer att agera i enlighet med detta.

Det skulle innebära total solidaritet med de tusentals missnöjda människor som demonstrerar över hela Rumänien.

Detta skulle troligen innebära den sista spurten vid målsnöret i kampen om väljarnas röster.

Nu håller intelligens på att siktas bort från enfald. Vi får se…