Lusina från Kenya är en av de intervjuade mödrarna för IMOW

Blivande mamma heter en avdelning som berör förväntningar kring mödraskapet och graviditeten, och hur olika kvinnor, varav vissa inte ens har lämnat tonåren, reagerade och förberedde sig inför var som komma skulle.

Hur många kvinnor i världen har egentligen möjlighet att bestämma om, hur eller när hon ska bilda familj? Av vilka anledningar väljer kvinnor idag moderskapet - alternativt väljer bort?

I avdelningen  Healthy Mama, Healthy Baby, visar olika kvinnors berättelser deras upplevelser kring barnafödandet hur olika kulturer ser på barnafödande och hälsa.

Varje dag föder tusentals kvinnor runt hela världen nya människoliv till världen. Många av dessa kvinnor får uppleva glada och lyckosamma förlossningar, medan hundratals dör i barnafödande. Hur påverkar saker som geografi, inkomst och åkder dina möjligheter till en säker förlossning? Vad görs för att minska barnsängsdödligheten i världen, och hur kan du engagera dig?

I avdelningen Featured Voices har allmänheten skickat in berättelser och sex av dem har valts ut av en internationell jury till Community Choice Awards. En av dem är ett utdrag från den svåra situationen som råder på förlossningsavdelningar på colombianska sjukhus och är gjord av Jorge Caballero för Gusano Films.

I Birth Journal Maternity Excerpt, kommer en sexbarnsmor på kontroll och sedan för att föda sitt barn. Under kontrollen får vi ta del av hennes berättelse genom frågorna som doktorn ställer. Hans inställning gentemot henne förändras och slutligen föreslår han äggledaroperation med ett bryskt avsked. Under förlossningen hinner man inte ens flytta den stackars kvinnan till en bår och in i förlossningsrummet utan hon föder i sjukhussängen.

Enskilda intervjuer i Meet the Mamas fokuserar samtalen kring kvinnan och hennes egen berättelse. Ett exempel är kontrasten mellan de olika situationerna hos å ena sidan en tonårsmamma i Liberia, som lever under vad hon själv kallar för kritiska omständigheter, och å andra sidan en tonårsmamma i USA, som med hjälp av stöd från sin familj har möjlighet att gå vidare och fortsätta med sina studier.

Utställningen i International Museum of Women syftar till att upplysa fler människor om kvinno- och mödrahälsa, och på sidan om engagemang, Get Involved, föreslår man olika sätt som läsarna kan delta i att förbättra statistiken och själva höja medvetenheten i dessa viktiga frågor.

Skrivet av Juliana Rincón Parra · Översatt av Ika Forssell · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Den fängslade etiopiske dissidentbloggaren och journalisten Eskinder Nega har vunnit amerikanska PEN:s PEN/Barbara Goldsmith Freedom to Write-pris för hans strävan för yttrandefrihet i en ytterst fientlig mediamiljö. Eskinder Nega riskerar för närvarande att dömas till döden.

Då hon mottog priset å hans vägnar betonade hans fru, Serkalem Fasil, även hon en journalist som suttit fängslad, hur situationen för Etiopiens fria press blir allt sämre. Hon sa:

Jag mottar det här priset å Eskinder Negas vägnar vid en tidpunkt då yttrandefriheten och pressfriheten är som sämst i Etiopien.  Om det var Eskinder som stod här skulle han inte bara motta det här priset som en personlig hedersbetygelse, utan även i egenskap av representant för alla de etiopiska journalister som idag kämpar under förvärrade förhållanden: De som gått i exil under åren… de som sitter i fängelse och som han nu vistas med.

Etiopiske bloggaren och journalisten Eskinder Nega. Foto ifrån FreeEskinderNega.com

Etiopiska bloggare och nätmedborgare på sociala nätverkssidor gratulerade samtliga etiopiska journalister och bloggare omedelbart efter att nyheten kungjordes på BBC och andra webbplatser. De tog också tillfället i akt att rikta uppmärksamheten mot den försämrade situationen inom det etiopiska medialandskapet.

Addis Ababa-baserade bloggaren Abel Wabellaa skrev:

Jätteupprymd!!! eftersom (https://www.facebook.com/pages/I-am-Eskinder-Nega/236369699747226) “jag är Eskinder Nega” eller hur  Zelalem, BefeQadu och Jomanex?

En annan bloggare bosatt i Addis Ababa delade en artikel skriven av Al Mariam Zelalem på sin vägg:

Eskinder är en särskild sorts hjälte. Han är en hjälte som kämpar med enbart idéer och sanning som vapen. Han dräper lögner med sanningens svärd. Han förföljer onda idéer med goda. Beväpnad med endast en penna kämpar Eskinder mot förtvivlan med hopp, mot rädsla med mod, mot arrogans med ödmjukhet, mot intolerans med fördragsamhet, mot förtryck med uthållighet, mot tvivel med tilltro och mot grymhet med medlidande. Mest av allt säger Eskinder sanningen till dem vid makten och de som begår övergrepp i maktens namn, som missbrukar, överanvänder och har korrumperats av den.

Ja, det är därför “vi alla är Eskinder Nega”.

Endalk förklarade varför Eskinder Nega förtjänade “Freedom to Write”-priset och reflekterade över Etiopiens media:

Faktum är att Eskinder inte är det enda ljuset i den moderna, etiopiska journalismens mörker; mina favoriter ibland Addis Negers ståndaktiga journalister - Dawit Kebede, Wubeshet Taye och naturligtvis Reyot Alemu - förtjänar alla erkännande för sina modiga försök att utgöra alternativa röster inom etiopisk media. Men Eskinder är en högst anmärkningsvärd symbol för yttrandefrihet. Under en period då många journalister inte lyckades motstå enorma påtryckningar från en mängd intressegrupper, både ekonomiskt och politiskt, stod Eskinder i en klass för sig själv: en fullständigt professionell journalist som uppfört sig väl och inte sett exil eller tystnad som en utväg.

Mesfin Negash, en journalist i exil som i sin frånvaro också anklagats för terrorism, skrev:

Eskinder Nega håller alltmer på att bli det etiopiska förtryckets mänskliga ansikte, liksom Birtukan Mideksa var det innan hon släpptes. Det första namn man hör i en diskussion om Etiopien är ESKINDER, oavsett om det sägs ibland donationsgivare eller diplomater eller förespråkare för mänskliga rättigheter. Det är en ständig påminnelse för MZ!

Berihun Mekonnen håller dock inte med om Mesfins observationer:

Jag hyser all respekt och uppskattning för ni har gjort (och fortfarande gör) i förhållande till journalism och kritiska resonemang, men jag tror att det ligger ett problem i att bygga upp en sorts kult kring en individ. Då Siye Abriha släpptes ur fängelset gav er tidning Addis Neger (Åh Gud! Jag saknade den verkligen!) honom en oförtjänad möjlighet att rentvå sitt namn och sina handlingar. Jag känner att er tidning hjälpt honom “rengöra” sitt namn och återuppbygga sig själv som person. Återigen, då Birtukan hamnade i fängelse skrev ni om henne upprepade gånger, som om hon inte var en oppositionspolitiker som haft en politisk dispyt med en förtryckande regering, utan en Jeanne d'Arc-figur som kämpar för sanning och nationens frihet. Och nu gör ni samma sak med Eskindir! Jag förnekar inte att regeringen är repressiv, men vi får inte glömma vad dessa människor gör. Tror ni verkligen att Eskindir bara gjorde ett journalistjobb? Enligt vad jag förstår är han djärv och modig, men mycket har också sagts om anknytningar mellan honom och ”illegala” politiker och politiska åsikter! Jag försöker säga att vi också måste se och prata om vad ”andra” har gjort för att uppröra regeringen snarare än att hela tiden bara prata om en regering som inte tar hänsyn.

Över tio journalister har fängslats i Etiopien sedan juni 2011. Committee to Protect Journalists rapporterar att ungefär 25% av samtliga afrikanska journalister som lever i exil är ifrån Etiopien, vilket gör landet till världens största fiende till yttrandefrihetens största drivkrafter: journalister, bloggare och politiska dissidenter.

Den etiopiska regeringen har utvidgat sina censuraktiviteter på webben sedan september 2011.

Skrivet av Endalk · Översatt av Gabriella Lillsunde · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Hemsidan för det evenemang som planerats till lördagen den 28 april, 2012, ropar [fr]:

Célébrons la Beauté Noire!

Den officiella affischen för "Miss Black France"

“Om oss”-delen på tävlingens Facebooksida [fr] förklarar:

Les jeunes femmes noires vont enfin avoir leur élection. Jusqu’à aujourd’hui très peu représentée en France – et en tout cas pas dans les concours de « Miss » que l’on connait –, la beauté noire va pouvoir être mise en avant à sa juste valeur.

L’élection Miss Black France est ouverte à toutes les jeunes femmes françaises ou étrangères vivant en France, de métropole, des DOM-TOM ou d'Afrique, âgée…s d’au moins 16 ans, sans autre critère que l’élégance et le charme.

Denna introduktion till skönhetstävlingens uppkomst har gett upphov till en mängd frågor hos franska medborgare och bloggare, bland andra Bondamanjak från Martinique [fr], som undrar:

Dérive communautariste ? Acte militant ? Impérialisme yankee ? Bizness ?

Dessa frågor rättfärdigas av den franska nationens grundläggande princip, enligt vilken alla medborgare är likställda och inte ska göras skillnad på genom etnicitet eller religion. Ifrån den utgångspunkten ser många nätmedborgare en nationell tävling baserad på deltagarnas etnicitet som kättersk.

Ett inlägg publicerat på martinikanska bloggen People Bo Kay förklarar båda förhållningssätten [fr] och vad det är som delar dem.

De som stöder skönhetstävlingen förespråkar större synlighet [fr]:

mettre la lumière sur ces femmes noires extrêmement nombreuses que l'on voit peu dans les médias.

En France, les seules miss noires que nous avons connues étaient soit métissées ou originaires d'outre-mer. Il n'y a jamais eu de filles issues de parents sénégalais ou algériens. Ces filles là ne se reconnaissent pas encore dans le concours de Miss France. Elles pensent qu'il n'est pas pour elles et donc s'auto-censurent.

Det senaste påpekandet kom ifrån en historiker och specialist på frågor om kulturell mångfald, François Durpaire [fr], under en intervju på den franska nationella kanalen France 2.

En av nackdelarna med skönhetstävlingen var att för somliga representerade den omvänd diskriminering - den mest återkommande frågan var: “Så vad händer om en ljushyad och blond ung fransk kvinna vill delta?”

En kommentar publicerad efter inlägget på Bondamanjak lyder [fr]:

La couleur noire n'est ni une identité, ni une classe cela est ridicule de faire une quelconque différence face à une miss blanche. Le combat qu'on doit mener n'est pas à ce niveau. Construisons avant une communauté unie , solidaire défendant notre mémoire pour contruire une vraie identité.

Trots att denna skönhetstävling varit mycket kontroversiell och gett upphov till många delade meningar över dess legitimitet har människor enats om en sak: varför använda adjektivet “black” på franska istället för “noire” (”svart”)?
Svaret är att “black” låter mycket mer som en säljsuccé än “noire”.

Resultaten från skönhetstävlingen har publicerats tillsammans med bilder på vinnarna i detta inlägg på People Bo Kay [fr]:

Une étudiante Sénégalaise en marketing de 21 ans, Tiah Beye a été couronnée «Miss Black France 2012» avec ses deux finalistes, Romy Niaba, 22 ans d'origine ivoirienne et la guinéenne Aissata Soumah, 23 ans.

Skrivet av Fabienne Flessel · Översatt av Gabriella Lillsunde · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Innan den nationella helgdagen den 15 mars rapporterade ungersk media lite grann om nyheten om de polska och franska anhängarna som var på väg att att delta i demonstrationerna. Véleményvezérs blogg skrev [un] om detta med titel, “15 mars: Tack men vi vill inte importera demonstranter!”:

[…] Det ser ut som att det ungerska nationaldagsfirandet kommer att förvandlas till en verkligt internationell händelse. Gazeta Polska, en högerorienterad veckotidning, rapporterar under titeln “En lång resa till Ungern” att flera tusentals polacker är på väg till Ungern för att sluta upp inför Viktor Orbán. Franska vänsterintellektuella har publicerat en offentlig inbjudan som säger att det är en följd av samvetet att komma till Ungern och närvara vid Milla-protesten mot den nationalistiska Fidesz-regeringen. […]

Polska anhängare till Jaroslaw Kaczinskys parti, the PiS, har kommit till Ungern för att stödja ungerska premiärministern Viktor Orbán på nationaldagen. Foto: DAVID FERENCZY, copyright © Demotix (15/03/12).

Företrädare för de två nationerna deltog i dagens två största evenemang. Polacker deltog främst i det officiella statliga firandet [un] och i den viktigaste händelsen på eftermiddagen den 15 mars då Premiärminister Viktor Orbán talade [en]. De franska gästerna deltog huvudsakligen i den största oppositionsdemonstrationen tillsammans med medborgarrörelserna.

Det senare var organiserat genom Facebook-gruppen ‘En miljon för pressfrihet i Ungern‘ [un] (den engelska motsvarande sidan finns här), ofta kallat för “Milla”. Milla började sitt evenemang också på eftermiddagen med ett tal av Dopeman, en populär rapmusiker som framgångsrikt bytt bana från att vara en populär musiker till att bli en artist som fångar den starka medborgaroppositionens uttryck genom att ha gett ut en rättfram sång med ord delvis tagna från den ungerska nationalsången [un].

Sedan början på nationaldagen den 23 oktober har Milla genomfört en hårt kritiserad och osammanhängande uttagningstävling för den alternativa presidentposten - vilken Dopeman till slut vann. (De har medgett på sin blogg [un] att uttagningsprocessen inte var fullständigt korrekt.)

Rapparen omnämnde de många problemen i det ungerska samhälleti sitt inledningsanförande [un] den 15 mars, och citerade från sina egna texter om kämpandet med att leva i det ungerska samhället. Efteråt talade också företrädare för de sociala grupper som har drabbats av den nuvarande regeringspolitiken – studenter, journalister, medlemmar av det civila samhällets organisationer m.fl.

En militärparad i Budapest på Ungerns nationaldag. Foto: DAVID FERENCZY, copyright © Demotix (15/03/12).

Samtidigt, framför det ungerska parlamentet, jämförde premiärminister Orbán det ungerska samhällets låntagande med en groda som känner sig bekväm i en gryta med vatten på väg att koka, tills det nästan är för sent.

Hans kritik av EU belystes av internationella medier, och här är vad Eva Balogh har att säga om det i sin blogg:

[…] As for the current political atmosphere in Europe Orbán lashed out with a few harsh words on that topic. Hungarians understand that “the European Union is not an alliance of saints but they cannot watch with folded arms while some political and intellectual trend forces an unholy alliance on Europe.” […]

I slutet av Millas evenemang samlades på samma ställe en högerextrem grupp ‘De sextiofyra länens ungdomsrörelse‘ [en] (namnet syftar på de 64 län som fanns före Trianonfördraget, ett bittert minne i ungersk historia) vilket gav upphov till en sammanstötning som löstes upp genom polisens närvaro. Ungdomsrörelsen gick sedan till Internationella valutafondens lokala kontor där de ville lämna in en petition till företrädarna för organisationen, och när de fick höra att de inte kunde göra det, smälde de fyrverkeripjäser i byggnaden. Egyenlítős blogg förevigade deras handlingar och lade ut videon på YouTube.

16 mars handlade fortfarande om att fira revolutionen 1848, men några Budapestungdomar bestämde sig för att göra det på sitt eget sätt. “Mer techno till parlamentet” [un] är en rörelse som motsätter sig den rådande politiska situationen, men reagerar på den genom att använda vissa nyckelbegrepp i politiska tal. De har tillställningar på nationella helgdagar då de talar om techno-frågan och puffar för idén om en statlig techno-radio, utan att missa tillfället att ta upp frågan om behovet av professionella högtalarsystem och en DJ i varje by. Denna gång hölls tillställningen på Budapests Hjältarnas torg:

Den 17 mars, även det på Hjältarnas torg, avlade cirka 130 personer en ed [un] såsom nya medlemmar i en paramilitär grupp som kallas för det Ungerska nationalgardet. “Gardet” har blivit populärt sedan ett par år tillbaka i Ungern, men på grund av dess radikala aktiviteter har den innersta kretsen, det Ungerska guardet, blivit förbjudet [en]. Liknande grupper visade sig på nytt i vissa byar i norra Ungern (poster på Global Voices om detta finns här och här [båda en]), och hotar den romska befolkningen med sin närvaro.

Den här videofilmen visar också demonstranter mot extremhögern, med affischer i händerna som säger “Nej till gardet”, “Nej till rasism”.

Skrivet av Marietta Le · Översatt av Jan Nilsson · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Många arabiska journalister, bloggare och aktivister har kritiserat det sätt på vilket Eltahawy lägger fram sina argument, och uttryckt ilska över bilderna som illustrerar artikeln, av en naken kvinna i svart kroppsfärg målad likt en a niqab, med argumentet att dessa utgör stereotypiska skildringar av arabiska kvinnor.

Foreign Policy har sedan dess publicerat gensvar på artikeln från sex kommentatorer.

Mona Eltahawy. Foto av personaldemocracy Flickr (CC BY-SA 2.0).

Eltahawy skriver i sin artikel:

En del kanske frågar varför jag tar upp det här nu, vid en tidpunkt då regionen har rest sig, inte stärkt av det vanliga hatet mot Amerika och Israel utan ett gemensamt krav på frihet. När allt kommer omkring, ska inte alla få sina grundläggande rättigheter först, innan kvinnor kräver specialbehandling? Och vad har kön eller, för den delen, sex att göra med den arabiska våren? Men jag pratar inte om sex undangömt i mörka hörn eller stängda sovrum. Ett helt politiskt och ekonomiskt system - ett som behandlar halva mänskligheten som djur - måste raseras, tillsammans med de övriga, mer uppenbara tyrannier som hindrar regionen från att ta steget in i framtiden. Till dess ilskan inte längre riktas mot förtryckarna i presidentpalatsen utan mot förtryckarna på gatorna och i hemmen har vår revolution inte ens börjat.

I ett blogginlägg benämnt “Mona: Why Do You Hate Us?” (”Mona: Varför hatar du oss?”) skriver den egyptiske aktivisten och bloggaren Gigi Ibrahim:

Det grundläggande problemet med Monas artikel är det sammanhang och ramverk hon använder för att analysera varför kvinnor i Mellanöstern är förtryckta, och den enda anledning hon kan ge är för att män och arabiska samhällen (kulturellt och religiöst) hatar kvinnor. Detta är förolämpande för de flesta kvinnor jag känner, som läst artikeln och delar min åsikt. Kvinnor i Mellanöstern är inte förtryckta av män som ett resultat av manlig dominans, de är förtryckta av regimer (som råkar ha män vid makten) och exploateringsystem (som exploaterar på basis av klasstillhörighet, inte kön). Att ha kvinnor vid makten inom ett bristfälligt system kommer inte att “lösa” problemet heller. Kvinnor kvoterades in i Mubaraks parliament; ändrade det situationen för kvinnor på något sätt? Det var bara fråga om bläck på papper. Även efter revolutioner utnyttjas kvinnor för politiska ändamål av de politiska partiernas “herrklubbar”. Att förklara varför kvinnor är förtryckta utan att nämna något av de historiska, politiska eller ekonomiska förhållandena i arabländerna - vilka inte alla är likadana, trots hennes tendens att generalisera i artikeln - kunde inte vilseleda mer än den här artikeln gjort.

Hafsa Halawa i Egypten är inte helt emot artikeln:

@Hhafoos: Medan jag inte håller med om hennes ton, och verkligen inte håller med om bilderna som användes, finns det fakta i Mona Eltahawys artikel som vi inte kan ignorera längre.

Syrien-födda palestiniska journalisten Dima Khatib förklarar sig också vara av annan mening i sin blogg “Love, Not Hatred, Dear Mona!” (”Kärlek, inte hat, kära Mona!”):

Vi är inte svaga, Mona, och de arabiska revolutionerna har bevisat för oss att vi är starkare än vi trott. Att den arabiska revolutionen hade hjältinnor behöver inte påpekas. Jag tror inte att vi behöver någon som räddar oss från våra mäns hat och missunnsamhet, särskilt som revolutionerna visade att vi är fullt kapabla att stå skuldra mot skuldra med män för att möjliggöra framåtskridande inom våra samhällen. Din artikel målar en bild av det arabiska samhället i samklang med dess illustrationer: svart, dyster, deprimerande, en målad svart kropp. Du har reducerat den arabiska kvinnans problem till männens känslor; medan illustrationerna reducerat henne till en perfekt inkarnation av den bild västvärlden har av den arabiska kvinnan. […] Det arabiska samhället är inte så barbariskt som du utmålar det i artikeln, vilken förstärker stereotypen av oss hos läsaren, och det är en stereotyp som är skrämmande väl utbredd och som bidrar till den växande kulturella klyftan mellan vårt samhälle och andra, samt den ökade rasismen mot oss.

Libanesisk-amerikanska journalisten och bloggaren Roqayah Chamseddine kommenterade i ett inlägg med titeln “Us and Them: On Helpless Women and Orientalist Imagery” (”Oss och Dem: Om hjälplösa kvinnor och orientalistiska bilder”):

Eltahawy har inte enbart demoniserat Mellanösterns män och tilldelat dem rollen av oföränderliga plågoandar medan hennes västerländska publik hurrar och klappar i händerna, hon har inte visat dessa män någon väg framåt. Ska de för evigt fördömas? Är detta deras omisskännliga öde, ett som blev förutbestämt i samma ögonblick befruktningen skedde? Finns det ingen väg för dem ut ur den svepande generalisering som brännmärker dem som kvinnohatare av naturen? Så vad är fallet med manliga feminister; kämpar de konstant mot en medfödd instinkt att hata kvinnor? Mona Eltahawy har skrivit in både män och kvinnor i en situation som det inte går att förhandla sig ut ur, då hon anklagar män för att hata och kvinnor för att vara hjälplösa. Som en färgad kvinna med ursprung i Mellanöstern tillåter jag inte att min röst tas över. Mona Eltahawy må vara en av oss, men hon är inte “Oss” och inte heller kan hon definiera oss.

Egyptiske aktivisten för mänskliga rättigheter Hossam Bahgat tweetade:

@hossambahgat: “Muslimer hatar sina kvinnor” skiljer sig inte nämnvärt från “Muslimer är våldsamma till naturen”. vilken otjänst detta gör vår kamp

I ett inlägg kallat “Jag tror faktiskt inte att de hatar oss!” hänvisade Nahed Eltantawy, professorsassistent i journalistik, till “den arabiska vårens starka arabiska kvinnor”:

När jag ser på dessa arabiska hjältinnor, som gjort sitt folk stolt, ser jag inte hat. Jag ser kärlek, medkänsla och förståelse mellan unga män och kvinnor som är villiga att arbeta tillsammans för att skapa bättre liv, större frihet och mer rättvist styre för alla. Så, till Eltahawy säger jag att din kolumn representerar inte mig eftersom jag inte känner mig hatad. Det finns saker som bekymrar mig, vilka kan vara desamma eller annorlunda än mina systrars bekymmer i Egypten. Men jag är säker på att vilka sociala, kulturella, politiska och ekonomiska problem jag än står inför personligen, så är dessa utmaningar som kan tacklas istället för att helt enkelt skyllas på kvinnoförakt.

Ayesha Kazmi, som bloggar under namnet American Paki, var besviken över det sätt på vilket Eltahawys artikel “effektfullt splittrade feminismen”:

Att hävda att det “riktiga kriget mot kvinnor äger rum i Mellanöstern” reserverar legitimiteten i kriget mot kvinnorna - vilket jag ser som ett globalt fenomen inte unikt för arabiska kvinnor - åt de arabiska kvinnorna, medan miljontals icke-arabiska kvinnor, även de offer för systematiserat kvinnoförakt, lämnas att klara sig själva. Mona har på ett farligt sätt isolerat icke-arabiska kvinnor från ett krig som är globalt. Om Mona specifikt ville diskutera de arabiska kvinnornas lidande hade hon kunnat göra detta utan att lägga beslag på hela kriget som om det enbart tillhörde henne. Ta exempelvis den muslimska världen i stort; skulle hon uppriktigt kunna se en afghansk eller pakistansk kvinna i ögonen och läsa titeln på sin artikel utan att rygga tillbaka?

USA-baserade Mellanösternforskaren Shadi Hamid kommenterade:

@shadihamid: Vad man än tycker om @monaeltahawys artikel, så talar det för sig själv att just de människor hon försöker “befria” för det mesta tycks vara oense med henne.

Skrivet av Solana Larsen · Översatt av Gabriella Lillsunde · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Beslutet att eliminera mexikansk-amerikanska studier från offentliga skolors läroplaner, något som genomfördes i Tucson, Arizona, år 1998, har orsakat oerhörd ilska. För många är avskaffandet av programmet och beslagtagandet av ett stort antal böcker ett gott exempel på den ultrakonservativa agenda som hotar regionens kulturella och historiska bredd.

Beslutet, som godkändes i januari av föreståndaren för Tucsons friskolekoncern, John Huppethal, bygger på HB 2281 lagens ARS-15-112-stadga. Som förklaras av Jasmine Villa i LatinitasMagazine, förbjuder denna lag kurser eller klasser som:

• Främjar störtandet av  USA:s regering.
• Främjar ovilja mot en ras eller klass av människor.
• Är främst avsedda för elever i en viss etnisk grupp.
• Förespråkar etnisk solidaritet i stället för att behandla elever som individer.

Här är en lista med några av de beslagtagna böckerna:

• “Rethinking Columbus: The next 500 years” av Leslie Silko
• “The Tempest” av William Shakespeare
• “Pedagogy of the Oppressed” av Paolo Freire
• “Occupied America: A History of the Chicanos” av Rodolfo Acuña
• “Chicano: The History of the Mexican-American movement for Civil Rights” av Arturo Rosales
• “500 years of Chicano history in Images” av Isabel Martínez

Klicka här för att läsa hela listan.

Nedan följer en video av elevernas och lärarnas protest mot förbudet mot etniska studier i Tucson:

Som väntat har solidariteten, som staten ville kontrollera, inte bara märkts i Tucson utan i flera regioner över hela USA. Junot Díaz, Laura Esquivel, Ana Castillo, med flera författare, samt olika organisationer för utbildning, litteratur och yttrandefrihet har offentligt förkastat denna grundlagsstridiga åtgärd.

Internetpetitioner har skapats, liksom bloggar för att stödja återinstalleringen av mexikanska-amerikanska läroplaner. Exempelvis Banning History accepterar videor där folk läser, sjunger eller visar bitar av de censurerade böckerna.

"Man kan inte censurera böcker", gatukonst från Tucson, Arizona. Foto av Flickr-användaren crjp. Publicerad under CC BY-NC-2.0 licens.

Teacher Activist Grup, TAG, (en aktivistgrupp för lärare) i samarbete med Rethinking Schools, har också lanserat en kampanj för att öka medvetenheten benämnd “Ingen historia är olaglig: ​​en kampanj för att rädda våra berättelser”. De har också skapat en utökad läroplan som bygger på lektioner från det förbjudna programmet, med kompletterade lektioner angående kampen för yttrandefrihet och kulturell mångfald.

Denna solidaritetsvåg kommer definitivt att bli starkare eftersom den utgör ett mycket effektivt motgift mot missbruk av makt, rädsla och rasism. Librotraficante-karavanen anländer från Houston, Texas, till Tucson, Arizona, i mars för att dela ut censurerade böcker.

Nedan följer en video om karavanprojektet, som organiserats av författaren Tony Díaz.

Skrivet av Yarisa Colon · Översatt av Catarina Wilson · Se originalinlägget [es] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Den #29M [sp, en] (29 mars) kallade Spaniens fackföreningar till allmän strejk i protest mot den arbetarreform [en], som introducerats av Mariano Rajoys (Partido Popular) regering. Denna strejk är den första som iscensatts gentemot regeringen och detta bara 100 dagar efter Rajoy kommit till makten.

Anledningen till massdemonstrationerna över hela landet var de åtgärder som vidtagits av den verkställande makten, som i sin iver att hitta den snabbaste vägen ut ur krisen och främja sysselsättningen avreglerade arbetsmarknaden, gjorde uppsägningar lättare, underlättade företagares förmåga att förlänga arbetstider, sänkte löner, uppmuntrade arbetskraftens rörlighet och har underlättade rekrytering av unga praktikanter för längre perioder.

Grupper av medborgare som inte är med de största fackförbunden,  som ¡Democracia Real Ya! (”Sann demokrati nu!”) deltog i strejken i så kallade “kritiska block” [sp]. Under strejkdagen, då de flesta arbetare deltog, var spänningen många gånger hög, särskilt i Barcelona där sammanstötningar mellan kravallpolis och demonstranter förekom. Än en gång hade inte säkerhetspolisen sina ID-brickor på sig.

Demonstranter skadade av gummikulor under allmänna strejken, Barcelona. Foto Jesús G. Pastor, copyright Demotix 3/29/12.

Under dagen, som var fridfull i de flesta städer, förekom sammandrabbningar mellan olika grupper. I videon kan man se hur brandmän, som protesterade mot nedskärningar de genomlidit, blev målet för övergrepp av kravallpolis som attackerade och slog dem:

De två följande videoklippen har filmats av aktivister och visar att kravallpolisen använde sig av elektriska batonger. Den första videon visar när demonstranterna omringar två poliser (de långsammaste) som springer iväg. Den andra videon, filmad ifrån motsatt synvinkel, visar fyra demonstranter längst fram (en blond kvinna och tre män), en attack mot en demonstrant som faller till marken, samt två av demonstranterna från den första videon strax bakom de övriga. Demonstranterna upptäcker än en gång att polisen har infiltrerat folksamlingen för att attackera demonstranterna och öka spänningarna, med syfte att rättfärdiga polisens följande anstormning. (Källa: http://www.tercerainformacion.es/spip.php?article35508 [sp]):

Ytterligare en video visar en demonstrants uttalande ifrån sjukhussängen. Han blev träffad av polisens gummikulor under strejken i Barcelona och har två brutna revben och en punkterad lunga.

@ARMAKdeODELOT [sp]: MUY GRAVE PASALO @DemocraciaReal [sp]: Joven de 19 años ingresado en UCI, estado muy grave,derrame cerebral, tras carga policial en Vitoria #29M [sp, en]

Följande video visar kravallpoliser som utan som helst anledning avfyrar två salvor gummikulor mot förbipassande cyklister:

@Fotomovimiento [sp]: Nuestros queridos mossos hoy en Plaça Catalunya.. Y ahora que salga Trias y los defienda..Indignante! #29Mhttp://www.youtube.com/watch?v=V_bLULITkh4 [sp]

Tre av de fyrtioen unga demonstranterna fick frihetsberövande straff under manifestationen 29M i Barcelona. Åtalet var inte grundat på vad de gjorde (de greps morgonen den 29 mars) utan på det som skedde i Barcelona följande kväll.

Den ansvarige domaren hävdade att det fanns en risk för fortsatt brottslighet, eftersom de anklagade kunde ge upphov till störande av friden under andra händelser i Barcelona under de kommande veckorna. Ett antal rättighetsgrupper publicerade ett gemensamt uttalande i försvar av de anklagade [sp]. Veckorna efter manifestationen förekom protester i olika spanska städer mot demonstranternas frihetsberövande.

Protest i Madrid mot fängslandet av 176 människor i Spanien (57 i Madrid) under 29M-händelserna. Foto av Alberto Sibaja Ramírez, copyright Demotix 3/30/2012.

En webbsida har skapats för att dokumentera fall av urskillningslöst våld [sp] som ägde rum under strejkdagen.

Detta inlägg är en del av vår Specialrapportering om Europa i kris.

Skrivet av Chris Moya · Översatt av Michelle Winther · Se originalinlägget [es] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

“Organiserad brottslighet försöker vinna människors “hearts and minds” (övers. anm.: opinionsbildning som leder till sympati och samarbete) och staten strävar efter samma mål. Journalister befinner sig ofta i kläm mellan de båda och blir ofta måltavlor.” Detta vittnesmål från, journalist på Al Jazeera, och från andra journalister verksamma i Mexiko är inledningen på mini-dokumentären “Silencio Forzado” (”Påtvingad tystnad”) av Artículo 19.

Artículo 19, en oberoende organisation som försvarar yttrandefriheten över hela världen, släppte dokumentären tillsammans med en årsrapport om Mexiko för år 2011: “Silencio Forzado, el Estado cómplice de la violencia contra la prensa” (”Påtvingad tystnad, den statliga medbrottslingen till våldet mot journalister”).

Rapporten pekar på “statens oförmåga att förebygga, utreda, bestraffa och åtgärda dessa kränkningar av yttrandefriheten, vilket i sin tur enbart bidragit till att dessa kränkningar ökat och fortgår.” I inledningen sägs även:

Durante el año pasado se presentaron 172 agresiones relacionadas con el ejercicio de la libertad de prensa, entre las cuales se encuentran nueve asesinatos contra periodistas, dos asesinatos de trabajadores de medios, dos desapariciones de comunicadores y ocho agresiones con armas de fuego o explosivos contra instalaciones de medios, sólo para hablar de los casos de mayor impacto.

Försvunna journalister - Till minne av Manuel Buendía, 27 år gammal, och hans mord den 20 maj 2011. Foto: Jorge Tirzo (CC BY-NC-SA 2.0)

Geraldine Juárez skriver om dokumentären på Alt1040:

El documental denuncia la retórica inútil del gobierno de Felipe Calderón, en la cual se han firmado absurdos convenios entre las esferas del poder para garantizar (sin éxito) la integridad de la labor periodística — y aunque recientemente se reformó el artículo 73para proteger a periodistas— los funcionarios se siguen llenando la boca de grandilocuentes frases mientras se encarcelan y detienen ilegalmente a ciudadanos porexpresarse en Twitter, se asesinan activistas, se incendian instalaciones de editoriales o bien, se intimidan, secuestran y asesinan periodistas impunemente— entre muchísimos otros inaceptables ataques oficiales a la ciudadanía que no es parte del status quo.

I samma artikel betonar Geraldine dokumentärens skildring av hur oskyddade journalister, försvarare av mänskliga rättigheter och andra mexikanska medborgare är från det våld som uppstått genom Mexikos “krig mot droger”:

Silencio Forzado es el reflejo de una realidad que muchos prefieren ignorar: los derechos humanos y las garantías constitucionales son pisoteados una y otra vez por las autoridades. México esta en problemas graves, el sistema legal no sirve, la violencia ha provocado más de 50 mil muertes y los periodistas, los defensores de derechos humanos y los ciudadanos que no son parte de las élites (legales o ilegales) en el poder, son cada vez más vulnerables gracias a una guerra que esta siendo utilizada para desmantelar las posibilidades de fortalecer una frágil democracia y los mecanismos necesarios para provocar la rendición de cuentas, como lo es la libertad de prensa, y que por cierto, es una garantía individual en la Constitución Mexicana.

Den fullständiga dokumentären, som kan ses nedan, finns också tillgänglig på vimeo:

Skrivet av Silvia Vinas · Översatt av Gabriella Lillsunde · Se originalinlägget [es] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Hundar som arresterats av säkerhetspolisen i Teheran. Foto av Iranspca.com, använd med tillstånd.

Hundar som hålls som husdjur har återigen arresterats i Teheran, Iran, av säkerhetspolisen, i en upprepning av händelserna år 2007 och 2011 [en]. Bizarrt, men sant. Den iranska djurskyddsorganisationen Society for Prevention of Cruelty Against Animals rapporterar [fa] att ungefär 20 hundar arresterades förra veckan i Pardisan-parken medan deras ägare var ute och gick med dem. Hundarna har transporterats till ett center; vi kan kalla det fängelse. Ägarna har hittills misslyckats med sina försök att få hundarna tillbaka. Videon nedan visar de upprörda djuren bakom galler. Det verkar som om “människans bästa vän” är den islamiska republikens fiende.

Irans regering anser att det är icke-islamiskt att ha hundar som husdjur, men har för det mesta tolererat företeelsen. Det är möjligt att, då de flesta hundägare återfinns Irans utbildade ungdom i städerna, att deras hundar återigen utgör förevändningen för fientliga handlingar från officiellt håll mot just denna grupp.

Skrivet av Fred Petrossian · Översatt av Gabriella Lillsunde · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper

Tuktuk försedd med när mot väskryckare i Phnom Penh, Kambodja. Foto av Casey Nelson

Ko i Tuktuk i Kampot, Kamdodja. Fotot från Tales from an Expat

Tuktuk med regnskydd. Foto från anuradhacs Flickr-sida med tillstånd

Tuktuk i Thailand. Foto från Blue Funnies Flickr-sida med tillstånd

Tuktuk i Laos. Foto från Luluks Flickr-sida med tillstånd

Kuliglig, motordriven cykeltaxi i Manila. Foto från gino.mempins Flickr-sida med tillstånd

Manilas stadsförvaltning vill få bort Kuligligs från gatorna. Foto från Siopao Masters Flickr-sida med tillstånd

Trehjuling i Dumaguete, Filippinerna. Foto av författaren

Specialkonstruerade trehjulingar för att klara den backiga terrängen i Pagadian, Philippines. Foto av författaren

E-Tuktuks med reservdelar från Thailand kommer snart till Europa. I Filippinerna lanserades förra året s.k. ETrikes. De använder litiumjonackumulator (Li-jonbatteri)som vanligen finns i bärbara datorer och mobiltelefoner. Här nedan syns en E-Trike i Davao City i södra Filippinerna. De främjas för att minska användningen av fossila bränslen:

Foto av Karlos Manlupig

Jan Shim åkte med en s.k. Beca eller rickshaw när han reste runt i Penang, Malaysia:Det finns många sätt att se Penang, och ett av de mest intressanta är från cykeltaxi. Den är även känd som beca eller rickshaw och är ett pittoreskt transportmedel som forslar passagerare genom gatorna i Penang i en lugn och behaglig takt. Handdragna rickshaws har gradvis ersatts av cykelrickshaws (beca på malaysiska) i Malaysia. Culeltaxi var allmänt förekommande i städerna ända fram till 1970-talet. Sedan dess har den snabba urbaniseringen ökat efterfrågan på mer effektiv kollektivtrafik, och antalet cykeltaxi har minskat. Idag finns cykeltaxi i huvudsak som turisktattraktion och det finns ett litet antal i Malacca, Penang, Kelantan och Terengganu.

Becak i Indonesien. Foto från Original Nomads Flickr-sida med tillstånd

M-Explorer skriver om Pedicab Siantar, en antik motorcykel i staden Siantar i Indonesien. Edwin beskriver den indonesiska cykeltaxins unika design. Enchanting Eden noterar att Becaks håller på att ersättas av moderna fordon:

Becaks håller snabbt på att bli alltmer sällsynta då myndigheter över hela öriket förbjuder dem för att de är förlegade och inhumana.De ersätts av motoriserade versioner, liknande Thailands tuktuk. Det är ironiskt när man tänker på att medan detta händer i Indonesien, förespråkar resten av världen,  i synnerhet de högutvecklade länderna, allt som kan kallas “ett grönt alternativ”, och man återinför cykeltaxi i en form eller annan.

Skrivet av Mong Palatino · Översatt av Ika Forssell · Se originalinlägget [en] · kommentarer (0)
Dela: facebook · twitter · reddit · StumbleUpon · delicious · Instapaper