Detta inlägg ingår i Global Voices specialbevakning av Krisen i Europa.

Alla länkar går till engelskspråkiga sidor om inte annat anges.

2011 kommer att kommas ihåg för den europeiska skuldkrisen och dess effekt på världsekonomin, men också för dess allvarliga konsekvenser på det vardagliga livet. Krisen började 2007 och är utan like i ekonomisk efterkrigshistoria. Europa går nu igenom den mörkaste ekonomiska perioden sedan 1930-talet.

Ämnets ökande betydelse och spridningen av sociala medier har gjort att ”ekonomiska bloggar” och tweets kring detta ämne har intensifierats under de senaste månaderna. Åsikterna, tankarna och reaktionerna invaderar nätet med syftet att försöka förstå euroområdets framtid.

Höjd moms tillsammans med sjunkande löner, pensioner och sociala förmåner har gjort att vissa basprodukter redan blivit mindre lätttillgängliga. Den indiska bloggaren Deepankar Basu skriver på den indiska ekonomiska hemsidan Sanhati:

These [austerity] measures reduce expenditure and increase taxes in order to reduce government deficits. Cutbacks in government spending and increases in taxes, at this particular moment, however, amount to the worst possible policy stance, reducing aggregate demand even further, and pushing the economies deeper into recession.

Suveräna skulder och ”förruttnade” värderingar: demonstranterna tar gatan i besittning.

Läger på Puerta del Sol, Madrid, Spanien. Fotograferat av Julio Albarrán, utgiven under licensen CC..

Krisen manifesterades först i tre länder: Irland, Grekland och Portugal, men spreds snabbt till Spanien och Italien.

Sedan de internationella kreditvärderingsinstituten publicerat sina kreditvärderingar för varje land (förmågan att återbetala statsskulden), är det som om de styr över euroområdets framtid “med en trollstav”. Denna makt över varje stats öde har blivit början till en hetsig debatt  i hela Europa, och vissa ifrågasätter deras analys berättigande.

I Portugal till exempel har den amerikanska finansanalytikern Moodys beteckning av den portugisiska skulden som “förruttnad skuld” väckt starka reaktioner.

Men de främsta demonstrationerna ägde rum i maj. Det hela började i Spanien med rörelsen 15M som främst samordnats av ungdomsrörelsen Democracia Real Ya [sp]. Organisationen är väldigt aktiv på nätet och som organiserat stora demonstrationer mot korruption, mot arbetslöshet och mot en politisk organisation som gynnar ett tvåpartisystem.

Acampadas-rörelsen, som föddes på Plaza del Sol i Madrid, ”smittade” snabbt av sig på andra stora spanska städer, som Barcelona, Sevilla och Malaga. Under bara några veckor dök andra rörelser upp i andra europeiska länder och runt om i världen, för att senare bli ”Occupy Wall Street”-rörelsen.

"#campmap for "#worldrevolution" – Mer än 600 demonstrationer och läger genomfördes i solidaritet med de spanska demonstranterna i slutet av maj 2011.

Vissa, däribland populärmedia [sp], drog snabbt parallellen mellan den så kallade spanska revolutionen och den arabiska våren.

Como si se tratara de la plaza Tahrir, en Egipto, escenario de las protestas populares [sp]. El caldo de cultivo del derrocamiento de Hosni Mubarak. Esto es distinto pero puede ser el embrión de algo. Quién sabe.

Grekland, det första EU-land som utsatts för Internationella Valutafondens och Europeiska Centralbankens åtstramningsmetoder sedan 2010 har snabbt visat solidaritet med den spanska rörelsen. Det är särskilt i Grekland som demonstrationerna mot åtstramningen har varit som mest våldsamma. I juni pågick fridsamma demonstrationer och sammankomster på Syntagma-platsen (Konstitutions-platsen), och när demonstranterna bestämt sig för att samlas runt parlamentet på den planerade dagen för röstningen för åtstramningsplanen uppstod våldsamma konfrontationer med polisen.

Protesterna och demonstrationerna fortsatte under sommaren, speciellt i Spanien och Grekland. Men bara de genomgripande reformerna och åtstramningsplanerna som tagits i bruk av länderna ”PIIGS” (Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien) i slutet av hösten har medfört en vändning i den europeiska skuldkrisen.

”Blod och tårar”: metoder för åtstramning

Trycket från finansiella marknader samt rekommendationer från Europeiska kommissionen har lett till att regeringar har tagit till åtstramningsåtgärder för att försöka att minska de oacceptabla budgetunderskotten. Metoderna tycks vara desamma i de olika länderna: minskning av sociala förmåner och sociala tjänster, fler skatter, momsökning och löneminskning, och det är medborgarna som betalar för skulden.

I Spanien har de långa sociala debatterna om den ekonomiska återhämtningsplanen lett till nya demonstrationer i september, då #reformazo [sp] (#storreform) meddelades. Först Spanien och därefter Italien beslutade att genomföra konstitutionella förändringar för att begränsa offentliga utgifter (budgetstabilitet). Protester bröt ut i hela landet, organiserade av Puerta del Sol-grupperna [sp] och av hela 15M-rörelsen mot vad gruppen Real Democracy Now! kallar en finansiell statskupp [sp].

Staty utklädd till en demonstrant. Foto av Atens indignerade multi-media grupp, licens CC BY-NC-ND 3.0

I Grekland i oktober inträffade en aldrig tidigare skådad demonstration samtidigt som paraden Ochidagen [sv] ägde rum. Orsaken var grekernas ilska över de obarmhärtiga och ineffektiva åtstramningsmetoderna, som har kulminerat i ett avtal om att delvis radera skulden (haircut deal). Detta avtal, som har förhandlats av europeiska banker och politiker, anser vissa med skräck vara början på en utländsk ”ockupation” av landet.

Följderna av åtstramningsåtgärderna har varit särskilt allvarliga i Grekland, där självmord och brottslighet har ökat, och där medicinska och sociala tjänster blivit dyrare och dyrare.
Den höga kostnaden för förlossning (upp till 1000 euro) på ett offentligt sjukhus är bara ett exempel på de sociala effekterna av krisen.

Men det finns också berättelser om de som fallit offer för den explosionsartade fastighets-bubblan, den finansiella krisen och den massiva arbetslösheten. Tusentals familjer är nu hemlösa. En stor kampanj startade i Spanien mot fastighetsspekulationer, för att stoppa vräkningar och för att förflytta familjer till övergivna hus.

Mobilisering på gatan och på internet

Utöver ekonomiska problem och dess konsekvenser på befolkningen av europeiska länder, ingår även det demokratiska deltagande och medborgarnas rättigheter i de offentliga debatterna. Det massiva deltagandet i protesterna och demonstrationerna mot åtstramningsåtgärderna, på nätet och på gatan, är ett nytt fenomen på den politiska arenan i Europa.

Många länder, som till exempel Portugal, har konstaterat att det fanns ett alternativ till de stränga åtgärderna som föreskrivits av Europeiska kommissionen, Internationella valutafonden och Europeiska centralbanken, och det isländska systemet med direkt demokrati [sv] har blivit en förebild för demonstranterna. Eftersom Island har vägrat en internationell subvention, tror många att det kan finnas en annan lösning på den nuvarande krisen i stället för de 10 år av stränga budgetrestriktioner för att återbetala obligationsägare.

Men ett annat problem har uppstått de senaste månaderna på grund av avgörande regeringsskiften i tre europeiska länder. Medan förändringen i Spanien berodde på det tidigarelagda valet valdes de nya premiärministrarna i Grekland och Italien av statscheferna, utan befolkningens medgivande.

Silvio Berlusconis avgång i Italien var särskilt viktig, inte bara för landet utan för hela Europeiska unionen, eftersom landet behövde lugna ner finansmarknaderna för att sedan kunna stabilisera räntesatserna på statsskulden. Efter ”festen för Berlusconis avgång”, blev italienarna och involverade européer snabbt varse om den hemska verkligheten som de nu måste ta i tu med.

Eftersom de finansiella motgångarna i Europa trappas upp, åtstramning härskar, krisen försämras, och ekonomerna förutser en konjunkturnedgång utan like, kommer vi kanske att minnas 2011 som ”det förlorade året” i europeisk ekonomisk historia.