Kenya: Livet i Dadaab, världens största flyktingläger

Ett flygfoto av ett av världens största flyktingläger, i Dadaab i Kenya, som lades upp på Oxfam Internationals Flickr-sida [en], visar hur stora problemen med förflyttning kan vara. Lägret är hem för 450,000 flyktingar och de flesta av dem har flytt från torka och inbördeskriget i Somalia som har pågått sedan 1991. Ytterligare 1,500 anländer varje dag.

I hopp om att hitta en fristad från konflikt, hungersnöd och naturkatastrof tror man att 75 procent av alla flyktingar har kommitfrån närliggande länder och ibland skapar detta en humanitär kris som kan tära på den nationella regeringen och internationella organisationer.

Ett flygfoto av världens största flyktingläger, Dadaab © Oxfam International

Inte bara använder den internationella hjälporganisationen internet för att sprida information och bilder gällande situationen i lägret på Twitter och Flicks men den har även lagt upp en videodagbok med skådespelerskan och Oxfam-ambassadören Scarlett Johansson på YouTube [en]:



Självfallet är situationen i Dadaab så allvarlig att inte Oxfam är den enda internationella organisationen som arbetar i lägret, och en hjälparbetare , Amy Burge, lägger regelbundet upp uppdateringar på the Lutheran World Relief-bloggen:

The worst drought in 60 years has left millions of people at the brink of starvation. Their crops have died along with their livestock. Without any means to feed themselves, tens of thousands have flocked here to Dadaab, Kenya — home to the world’s largest refugee camp.

Den värsta torkan på 60 år har lämnat miljontals människor på svältens rand. Deras grödor har dött jämte deras boskap. Utan några medel för att föda sig själva har tiotusentals flockats till Dadaab i Kenya – hem för världens största flyktingläger.

Flykting i Dadaab © Lutheran World Relief

Då media nu har rapporterat att kolera än en gång sprids i lägret belyste Burke faran i början av november:

The rains are coming.

This may sound like a beautiful sentiment for the East African refugees who have suffered from severe droughts in the Horn of Africa during this past year. While the rains bring new life and revival, they also bring many waterborne diseases. It’s estimated that about 75,000 people in Dadaab alone could fall ill due to the spread of disease.

Regnet är på väg.
Det kanske låter som en vacker tanke för de östafrikanska flyktingarna som har lidit av svår torka i Afrikas horn under det gångna året. Medan regnet för med sig nytt liv och förnyelse så för de även med sig många vattenburna sjukdomar. Det uppskattas att ungefär 75,000 människor endast i Dadaab kan insjukna på grund av spridningen av sjukdomar.

Berättelser såsom Burkes är sannerligen avgörande för att sprida information från lägret när medias uppmärksamhet har minskat:

The headlines have ceased. The struggle is silent. Only the crisis remains.

While the drought in East Africa and the mass relocation of hundreds of thousands of people to the overcrowded refugee camps in Dadaab have stopped making headlines, the nature of the situation is still incredibly dire.

Refugees are real people, not just an overwhelming statistic. Each one of the 400,000 residing in Dadaab is a real person with a real life and real needs–but often, we push them and their plight to the back of our minds believing that there is nothing we can do.

Rubrikerna har upphört. Kampen är tyst. Bara krisen kvarstår.
Torkan i Östafrika och massförflyttningen av hundratusentals människor till de överbefolkade flyktinglägren i Dadaab har slutat att skapa rubriker men situationen är fortfarande oerhört svår.
Flyktingar är riktiga människor, inte bara en överväldigande statistik. Var och en av de 400,000 som vistas i Dadaab är en riktig person med ett riktigt liv och riktiga behov-men ofta förskjuter vi deras belägenhet till bakhuvudet i tron att vi inget kan göra.

En Bortglömd Kris © Lutheran World Relief

Kanske är det av den anledningen som Burke har målat en mer mänsklig bild av livet i lägret. Hon belyser personliga berättelser som många utanför Dadaab wskulle anse vara tappra och modiga:

Ambiya lived in Somalia with her daughter, mother, and grandmother. Due to an increasing drought situation and famine spreading throughout her country, it was time to flee to a safer location. She was in no state to leave however; and after eating little to nothing for 18 days, 20-year-old Ambiya gave birth to her son Hamza.

[…] Being a new mother isn’t easy; making sure your baby is healthy, safe and that his or her needs are met is a full time responsibility. While this is stressful enough, imagine leaving your home country, walking by foot for at least a week, losing every one of your material possessions to a drought, and arriving to a new place in order to start a new life with nothing but the clothes on your back.

Without delay, the day after she gave birth, Ambiya left with her newborn, daughter, mother and grandmother on a long trek from Somalia to Kenya. […] Most people’s only goal is to survive the journey — a lofty, and in many cases, unobtainable hope. For Ambiya, her goal was to get her whole family to Dadaab alive, especially her one-day-old newborn.

[…] The problem with distancing ourselves from her story and her feat is that we tend to fictionalize her. Ambiya is a real person who persevered during what was probably the most difficult experience of her life. She represents pure strength. Her action was real and it was emblematic of how the love and strength of a mother extends beyond logic and self-preservation far into love and self-sacrifice.

Ambiya bodde i Somalia med sin dotter, mor och mormor. På grund av en ökande torka och att svält spred sig genom hennes land var det dags att fly till en säkrare plats. Hon var inte i skicka att ge sig av och efter att nästan inte ha ätit någonting på 18 dagar födde 20-åriga Ambiya sin son Hamza.
[…] Att vara en nybliven mor är inte lätt; att vara säker på att din bebis är frisk, säker och att hennes eller hans behov är tillfredsställda är ett heltidsansvar. Trots att detta i sig är tillräckligt stressigt, föreställ dig att lämna ditt hemland, att gå till fots i minst en vecka, att förlora alla dina materiella tillhörigheter på grund av torka och komma till en ny plats för att påbörja ett nytt liv utan någonting annat än kläderna du har på dig.
Utan fördröjning gav sig Ambiya av med sin nyfödde, dotter, mor och mormor dagen efter att hon födde, på en lång vandring från Somalia till Kenya. […] De flesta människors enda mål är att överleva resan – ett svåruppnått och i många fall ouppnåeligt mål. Ambiyas mål var att hela hennes familj skulle nå Dadaab vid liv, speciellt hennes en dag gamla nyfödde.
[…] Problemet med att ta avstånd från hennes berättelse och hennes bedrift är att är att vi tenderar till att fiktionalisera henne. Ambiya är en riktig person som höll ut under vad som antagligen var hennes livs svåraste upplevelse. Hon representerar ren styrka. Hennes handling var verklig och den visar tydligt hur en mors kärlek och styrka sträcker sig bortom logik och självbevarelse, långt mot kärlek och självuppoffring.

Östafrikanska flyktingar: Kärlekens Styrka © Lutheran World Relief

Burke lägger även upp berättelser om att flyktingar skapar samhällen och försöker att försörja sig:

Refugees once artisans, tailors, farmers, etc. have found ways to utilize their skills and exchange resources within their new communities in Dadaab.

While aid remains a necessary and life-sustaining component to those living in Dadaab, markets have begun to spring up helping the refugees find ways to meet some of their own needs.

Trade is abundant while those lucky people who still own livestock sell milk and cheese, tailors with a few bits of extra fabric make garments, basket weavers once again take to their craft, and whoever has the means to buy seeds, grows a garden and sells the vegetables, etc.

The markets have helped improve individual livelihoods, built a larger community, and provided easier access to some resources. With the recent influx of people and new goods to trade, the markets are flourishing — creating within Dadaab a small market economy of its own.

Flyktingar som en gång var hantverkare, skräddare, jordbrukare osv. har hittat sätt att använda sina färdigheter och utbyta resurser inom sina nya samhällen i Dadaab.
Medan hjälp förblir en nödvändig och livsuppehållande del för de som bor i Dadaab har det börjat att dyka upp marknader som hjälper flyktingar att hitta sätt att uppfylla vissa av sina egna behov.
Det finns gott om handel medan de tursamma människorna som fortfarande har boskap säljer mjölk och ost, skräddare med några extra bitar tyg syr klädesplagg, korgvävare kan ännu en gång utöva sitt hantverk och den som kan köpa frön sår en trädgård och säljer grönsakerna, osv.
Marknaderna har hjälpt till att förbättra individuella levebröd, skapat ett större samhälle och försett dem med enklare åtkomst till vissa resurser. Med tillströmningen av folk nyligen, och nya varor att handla med, så blomstrar marknaderna – och de skapar en liten egen marknadsekonomi inom Dadaab.

Reuters multimediaproducent Natasha Elkington har också satt ihop en video om livet i lägret med samma mål:

I wanted to see if I could tell their story through a different lens, showing their daily lives instead of just glaring down at their ribbed bodies and swollen eyes.

[…]

[…] Many of Dadaab’s children are dying. And then there are others who, despite living in the world’s oldest refugee camp, embrace their childhood; they play, go to school, care for their siblings and collect water for their families. I wanted to incorporate all of these aspects of life for Dadaab’s children into this project.

Jag ville se om jag kunde berätta deras historia från en annan vinkel, visa deras dagliga liv istället för att stirra på deras magra kroppar och svullna ögon.
[…]
[…] Många av Dadaabs barn är döende. Och sedan finns det andra som, trots att de bor i världens äldsta flyktingläger, omfamnar sin barndom; de leker, går till skolan, tar hand om sina syskon och hämtar vatten åt sina familjer. Jag ville införliva alla dessa delarna av livet för Dadaabs barn i projektet.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=GVUJpUMwDro

Enligt FNs flyktingkommissariat har antalet flyktingar nu nått ungefär 43.7 miljoner människor över hela världen, det högsta antalet på 15 år. Antalet  internflyktingar har även stigit och nådde 27.5 miljoner vid slutet av 2010.

Påbörja samtalet

Översättare, var snälla och logga in »

Riktlinjer

  • Alla kommentarer ses över av en moderator. Skicka inte din kommentar mer än en gång, då kan det identifieras som kommentarspam.
  • Behandla andra med respekt. Kommentarer som innehåller hets mot folkgrupp, är stötande eller utgör personattacker kommer inte att godkännas.